Vandringsdag 2 onsdag 9 maj 2018
Barbadelos – Portomarin ca 20 km
Jösses, det går inte att förklara eller visa en bild. Terrängen måste upplevas på plats. Temperatur ca 16-17 grader och mulet. Jag började i vilket fall dagen med att fira mig själv och köpa ett par örhängen.
Det började med bra väg. Uppför, uppför, uppför och lite utför. Något ställe var väldigt smalt, blött och stenigt att ta sig förbi. Men det gick. Bara man är lite observant på omgivningen och lyssnar på naturen, ser man både grodor och ödlor.
Vid ca 7 km (2,5 timma) stannade vi och åt lunch på en alldeles nytt fik i Brea. Gott och trevligt. Vi fortsatte därefter mot Morgade, stämplade passen och gick vidare förbi Ferreiros. Bra väg och utför, efter allt uppför. Ut på asfaltsväg och råkade tänka, ja men nu rullar vi på ett tag. In i skogen igen. Ser ganska snabbt att det är lerigt, stenigt och utför. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte hade igång Runkeeper så jag kunde sett var vi gått. Enligt hälsoappen rör det sig om ca 6 km utför i lera och sten, nästan 2 timmar tog det. Bilderna jag tagit har plats och tid så jag får redigera när jag väl kommit hem.
Vi har kört och burit om vartannat. Isak tyckte inte om när det skumpade, så honom hade jag i sjal på ryggen långa sträckor. Att ge upp var inget alternativ, eftersom vi inte visste hur långt det var kvar. Och uppför, det hade varit stört omöjligt. Ge upp är inte riktigt min melodi heller. Kristian ville bara komma fram. Tillsist tog dock leran och stenen slut och vi kom fram till ett fik. Kaffe och lite mat för att orka sista biten.
Efter ca 30 minuters vandring kom vi till en tavla som visade tre olika vägar ner till Porto Marin. Tur den stod där så vi inte följde den första markeringen, annars hade vi hamnat på extremvägen. Det var så brant så man fick kryssa ner för backarna. Asfalt i alla fall.
Till sist kom vi då ner till bron som går över till Porto Marin. S smal gångbana så vi fick lyfta vagnen igen för den tog i vägräcket. I änden på bron är en rondell och i den en trappa upp till byn. Vi gick dock backen upp till höger och passerade så ett blått och gult, risigt hus som på minde mig om Pippi.
Ett par kom och cyklade om oss. De hade en liten flicka med i cykelsits. Hon ropade Olá Olá hela tiden. Antar att hon blev så glad över att se ett annat litet barn. Uppför, uppför och till sist galet mycket uppför upp till själva huset där vi hyrt rum för natten.
En snabb avlastning och halvvägs ner för backarna igen för att proviantera, äta pilgrimsmeny och boka nästa boende.
Dagens vandring blev 9 timmar. Inte riktigt så jag hade tänkt fira min födelsedag. Vi somnade gott i vilket fall och åtmindstonde jag var mycket nöjd med dagens insats.